Utkast:Temp

From RilSource
Jump to navigationJump to search

Eran efter Översvämningen

"När det gäller den femte epoken, som avtäckte stora slätter efter jorden åter hade blivit torr, visar Naturen att dessa slätter har existerat, och Skriften motsäger inte det. För övrigt, huruvida hela havet omedelbart drog sig tillbaka, eller om det, kanhända, under tidsåldrarnas gång öppnades nya djup som möjliggjorde att nya områden avtäcktes, är det möjligt att fastställa med någon säkerhet, eftersom Skriften är tyst och eftersom folkens historia, rörande de första tidsåldrarna efter syndafloden, enligt folken själva, är tveksam och anses vara fulla av myter. Det som är verkligen säkert [är dock] att en mängd jord forslas ner i havet varje år (vilket med lätthet står klart för den som betänker storleken på floderna och deras långa väg genom inlandsregionerna, och det oräkneliga antalet bergsbäckar, kort sagt, alla sluttande platser på jorden), och att den jord som sålunda forslades ner av floderna, och varje dag utvidgade kusterna, lämnade efter sig ny mark lämpad för nya boplatser"(s. 267 [74]) .

Det verkar som om Steno talar om översvämningens efter-processer, såsom nernötningen av kontinenterna, forslingen av sediment ner till havet och ökningen av landarean. Steno är inte klar över hur mycket sedimentering som inträffade efter översvämningen. Hans beskrivning av erosion från floderna är [dock] livfulla och helt klart är att förstod erosion långt innan James Hutton utvidgade dessa processer till en ofattbar avgrund av långa tidsrymder i det förflutna.

Detta är i själva verket bekräftat av den tro forntidens folk hade, enligt vilken de kallade hela regioner för flodens gåvor med liknande namn, såsom även grekernas traditioner, eftersom de hävdade att män, nedfallande lite i sänder från bergen, befolkade platser som gränsar till havet vilka var sterila på grund av omåttlig fuktighet, men som med tiden blev bördiga"(s. 267-268 [74]).

Steno refererar till urkunder av folk som befolkade land efter översvämningen. Hans kommentar om markens bördighet är intressant.

"Den sjätte av jordens epoker är uppenbar för sinnena, häri övergick de av vattnen kvarlämnade slätterna, särskilt på grund av erosion, och ibland genom brinnande eld, i olika kanaler, dalar, och branta platser. Och det är inte att undra på att det i historien inte finns någon uppgift om när en viss förändring ägt rum. För historien om den första tiden efter syndafloden är bland världsliga skrivare förvirrad och osäker; och varefter tiden gick kände de sig dessutom tvungna att högtidlighålla framstående män och inte naturens underverk. Och därtill gäller att vi inte längre har kvar [ens] de uppgifter som antika författare trots allt nämner, av dem som skrev historia av de förändringar som inträffat på olika platser. Men eftersom de författare vars skrifter har bevarats rapporterar, som underverk, nästan varje år jordbävningar, eld som spricker fram ur jorden, översvämmningar av floder och hav, är det helt uppenbart att under fyra tusen år har många och olika förändringar har ägt rum" (s. 268-269
[74-75]).

Steno gör det än en gång tydligt att han accepterar den bibliska kronologin om att 4 000 år gått sedan syndafloden. Han diskuterar även mängden geologiska förändringar som har inträffat sedan floden. Detta är en fråga [även] bland moderna kreationister. Vissa säger att mycket geologisk verksamhet har skett sedan floden, och andra menar att inte mycket hänt. De flesta skulle hålla med om att det fanns en istid som inleddes omedelbart efter floden som fortsatte omkring 700 år. Men de geologiska effekterna av denna var liten jämfört med de geologiska effekterna av översvämningen. Många kreationister skulle hävda att de grundläggande landskapsformerna (dalar och berg) bildades av tillbakadragande vatten 13 under den andra halvan av översvämningen.20

"Långt vilse vandra därföre de som kritiserar de många felen i skrifterna från antiken, eftersom de finner i dem olika saker som strider mot dagens geografi. Jag skulle vara ovillig att sätta trovärdighet i mytiska urkunder från antikens folk; men det finns i dem också många saker som jag inte skulle bestrida trovärdigheten av. För i dessa redogörelser hittar jag många saker för vilken oriktigheten snarare än sanningen framstår som tveksam för mig.
Sådan är uppdelningen av Medelhavet från västra havet; övergången från Medelhavet till Röda havet, och sjunkningen av ön Atlantis. Beskrivningarna av olika platser från resorna av Bacchus, Triptolemus, Odysseus, Aeneas, och andra, kan vara sanna, även om de inte överensstämmer med dagens fakta.
Av de många förändringar som har skett över hela Toscanas utsträckning inneslutet mellan Arno och Tiber skall jag anföra tydliga bevis i själva avhandlingen; och även om den tid, i vilken de enskilda förändringarna skett, inte kan fastställas, skall jag det oaktat anföra dessa argument från Italiens historia, så att ingen tvekan kan vara kvar i tanken hos någon"
(s. 269 [75-76 ]).

Steno har en bra poäng här. Vi bör inte godtyckligt avvisa skrifter från antiken bara för att de inte överensstämmer med våra idéer. Uniformisterna bör lära av den modern geologins fader: "Långt vilse, vandra ni därföre", som inte accepterar "skrifter från antikens folk". I synnerhet Moses skrifter om Skapelsen och floden, som Steno lyfter fram, eftersom Moses berättar om jordens sanna historia.

"Och detta är den kortfattade, om än icke ordnade, redogörelsen för de viktigaste sakerna som jag beslutade att presentera i avhandlingen, inte bara med större klarhet, men också med större utförlighet, samt med en beskrivning av de platser där jag har observerat var sak"(s. 269-270 [76]).

Steno avslutar här den första beskrivningen av den geologiska historian av varje område av jorden, och han presenterar den inom ett bibliskt ramverk.

Sammanfattning

Detta utvidgade citat av Steno krossar myten om att geologiska upptäckter krävde en mycket längre historia för jorden än de ungefärliga sex tusen åren som uppges i Bibeln.10 Steno och många andra geologiska pionjärerna var Bibeltroende kreationister. De såg ingen konflikt mellan fältbevisen och den världshistoria som läggs fram i Skriften.

Den så kallade konflikten mellan geologin och Bibeln började i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet när människor som James Hutton och Charles Lyell påtvingade geologin en ny filosofi - uniformismen. I Lyells ord i titeln på sin bok, var det "ett försök att förklara den tidigare förändringarna av jordens yta med hänvisning till de orsaker som nu är verksamma".

Ingenstans har visade de att den bibliska ramberättelsen var felaktig. Snarare struntade de fullständigt i Bibeln och syndafloden (2 Peter 3:3-7). Emmellertid har under de senaste decennierna geologer sagt att Charles Lyells gradvisa uniformism inte matchar observationerna.21 Ett sekel av felaktiga tolkningar kunde ha undvikits om det hade ihågkommits att jättarna inom geologi sådana som Nicholas Steno tog Bibeln på allvar, och varför. Genom att beakta alternativa tolkningsramar skulle geologer ha värderat den geologiska undersökningens filosofiska underbyggnad, och kanske varit mer öppna för att se bevisen för katastrof. Okunnighet om vårt geologiska arv begränsar helt enkelt vår förståelse av den intellektuella grunden för geologiska tolkningar, dess begränsningar och dess risker.